Det är i svingen som resultatet till slaget grundläggs. Det är här som spelaren omvandlar energi till en rörelse av klubban och klubbhuvudet som vid bollträffen överför en del av denna till bollen. Hur klubban svingats kommer att påverka hur långt bollen flyger, vilken riktning den startar i samt vilken typ av skruv den får. För de flest golfare spelar längden på slagen, inte minst prestigemässigt, en stor roll. Vi skall därför koncentrera oss på vad i svingen som grundlägger ett långt slag även om detta i sig inte är en garanti för ett bra resultat i det långa loppet.

Det ter sig självklart att det är klubbhuvudets fart vid bollträffen som kommer att avgöra hur mycket energi och rörelsemängd som bollen kommer att få och därmed hur långt som bollen kommer att flyga. Golfsvingen är dock mycket komplex och svår att i detalj beskriva med fysikaliska formler. Detta bland annat för att den utförs på olika sätt av varje golfspelare men även för att ingen golfspelare kan upprepa rörelsen exakt lika varje gång (även om proffsen är väldigt nära). Människokroppen är vidare uppbyggd av mängder med "hävstänger" och "gångjärn" i form av ben och leder som sedan musklerna påverkar. Vi förstår att svingen är mycket komplicerad att beskriva korrekt med fysikaliska lagar eftersom den beror av väldigt många olika faktorer som är svåra att mäta och jämföra. Därför kommer vi inte att försöka oss på en grundligare beskrivning av den utan nöjer oss med att resonera utifrån egna erfarenheter och kunskaper, Newtons rörelselagar, samt fakta som kommit fram vid studier av svingen.

Ett relativt enkelt sätt att studera golfsvingen på, är att se på den på experimentell väg. En sådan metod är att fotografera en proffsspelare i ett mörkt rum m.h.a. ett stroboskop. Från sådana fotorafier kan man bestämma bl.a. klubbhuvudets och händernas fart. Det är sådana data som vi kommer att använda oss av i senare beräkningsexempel.

Om man däremot vill förstå varför svingen ser ut som den gör, och hur detta påvekar slaget, måste man se på den m.h.a. Newtons rörelselagar. För att kunna göra det med en golfsving måste situationen dock förenklas. Detta kan göras genom att man bara tittar på hur golfarens armar, händer och klubban rör sig och vad som påverkar var och en av dessa. Detta kan i sin tur förenklas till en dubbelpendel (en pendel som i sin ände har en annan pendel) med en rörlig centrumpunkt (se figur 1). Detta är ett rimligt antagande eftersom vänsterarmen hålls rak genom svingen och klubban under de förhållanden som råder under svingen kan betraktas som styv.

Figur 1: I figuren beskrivs en spelare sedd framifrån dvs bollen ligger mellan spelaren och betraktaren. Rotationscentrum betecknas med o och dess horisontella acceleration mot målet med a. Spelarens vänsterarm representeras av linjen A och klubban av linjen C. L representerar lodlinjen från rotationscentrum precis när klubban skall börja rörelsen mot bollen. I Jorgensens beräkningar används även vinklarna men vi kommer inte att använda oss av dessa.

Om vi först betraktar vridmomentet på klubban finner vi att det påverkas av 5 olika krafter.

1: Kraften som uppstår av att armen roterar runt centrum.

2: Kraften från handlederna.

3: "Centrifugalkraft" beroende av klubbans tröghet då systemet roterar runt centrum.

4: Tyngdkraften.

5: Rotationscentrums acceleration i horisontell led.

Därefter betraktar vi vridmomentet på armen. Det påverkas även detta av 5 krafter.

1: Kraften som uppstår när kroppen roterar.

2: Kraften som handlederna utövar på klubban.

3: Kraften från klubban på armen.

4: Tyngdkraften.

5: Rotationscentrums acceleration i horisontell led.

Här är 2 och 3 lika stora och motriktade enligt Newtons tredje lag om aktionskraft och reaktionskraft. Matematiken för denna modell blir svårare än gymnasiets matte men den ger en bra förståelse för svingens olika komponenter tillsammans med nedanstående beskrivning.

Som de flesta golfare säkert hört så skall svingen mot bollen startas lugnt m.h.a. rotation av höften och därigenom med de stora musklerna i ben, bäcken och bål-partiet. Sist kommer armarna och handlederna. Flera proffesionella spelare bl.a. Jack Nicklaus nämner även en snabb tyngdförflyttning mot målet i början av svingen mot bollen (a i figuren) samt en tydlig nedbromsning av dennna förelse innan bollträffen för att, som Nicklaus uttrycker det "ge svingen energi". Al Geiberger betonar istället betydelsen av som han uttrycker det "Hitting with a firm left side", vilket motsvarar att bromsa tyngdpunktens rörelse mot målet. Det finns otaliga beskrivningar av detta fenomen men vi tänker nöja oss med dessa två exempel.

Nedbromsningen av tyngdpunkten har även kunnat uppmätas i de stroboskopfotografier som tagits. Ur dessa har man också kunnat se att både armar och händer faktiskt minskar sin fart precis innan själva bollträffen trots att klubbhuvudets fart fortsätter att öka fram till bollträffen. Detta har länge varit mycket förbryllande. Genom att använda en något mer komplicerad modell (bl.a. med varierande vinklar under svingen) har Jorgensen konstruerat ett datorprogram som beräknar klubbhuvudets och händernas farter och kommit fram till samma resultat.

Varför saktar händerna och armarna ner innan bollträffen och hur är det möjligt att genom att starta lungt med en rotation i höften accelerera klubbhuvudet till mellan 170 och 200km/t under de 0,2 - 0,3 s som det tar från det att svingen mot bollen startar till bollträffen.

För att förstå detta kan man studera varför det smäller vid en pisksnärt eller då man skakar mattor. Det som händer är att en person ger hela piskan en viss, ganska låg fart. När personen sedan avbryter rörelsen stannar den del av piskan som är närmast handen upp. Om piskan liknas vid lång kedja av små delar med gångjärn emellan kan man resonera på liknande sätt för var och en av dessa delar, den del som är närmare handen stannar nästa del, som stannar nästa del o.s.v. Eftersom rörelsemängden måste vara bevarad, enligt lagen om rörelsemängdens bevarande, så måste rörelsemängden hos den lilla del som just stannat överföras till de delar som fortfarande rör sig och detta sker genom att dessa delar får en allt högre fart (de kan ju inte öka sin massa). Om piskan är tillräckligt lång eller farten från början tillräckligt hög kommer den sista lilla delen av piskan att överskrida ljudvallen och därmed producera en ljudlig smäll.

Man kan se stora likheter mellan denna beskrivning och beskrivningar av tekniken i golfsvingen samt de beskrivningar som flera berömda golfspelare har gjort av sina svingar. Den lugna rotationen av höfterna liknar den moderata fart som personen ger hela piskan, och de små delarnas successiva uppstannande motsvaras av fartminskningen (av rotationscentrum) i horisontell led och fartminskningen hos armar och händer. Detta skulle kunna förklara hur klubbhuvudet kan uppnå en så hög fart på så kort tid. Detta framkommer även ur Jorgensens modell tillsammans med flera andra intressanta aspekter på svingtekniken.

Vi avslutar resonemanget om svingen här och konstaterar att när klubbhuvudet når bollen så har det en fart på mellan 170 och 200 km/t vilket uppmätts experimentellt. Man kan även nämna att klubbhuvudets fart när Tiger Woods svingar har uppmätts till 198 km/h, att jämföra med de ca. 250 km/h som uppmätts för den regerande världsmästaren i Long driving (slå så långt som möjligt), Viktor Jonsson.